Johaaaaana

Vissa dagar tänker jag inte alls, vissa dagar kommer tankarna hela tiden. Det har gått 4 månader nu. 4 månader av ett nytt liv. Ett liv utan Fatima. Jag saknar henne. Jag saknar att få komma ut i skogen och galoppera, jag saknar att pussa hennes mjuka mule, jag saknar hennes söta ansikte, jag saknar känslan när hon vände huvudet mot mig för att gosa in det i min famn, jag saknar hennes lukt, jag saknar hennes otålighet, jag saknar att höra henne mumsa på hö, jag saknar att kunna gråta i hennes man när jag är ledsen, jag saknar att kunna berätta alla mina hemligheter för henne. Så vissa dagar gör det frutansvärt ont att veta att jag aldrig mer kommer få göra allt det där jag saknar så mycket. jag hoppas av hela mitt hjärta att hon mår bra där hon är nu. Jag hoppas att hon tänker på mig i bland och jag hoppas att hon ler när hon gör det. Att mista någon man älskar gör ont som fan men att se någon man älskar bli skjuten i pannan och trilla ihop med en smäll, sedan se den stillsamma döda blicken i ett par ögon som vanligvis är så fulla av liv och veta om att det var ditt beslut att det skulle ske, det gör fan ännu ondare. Men jag vet att det var rätt beslut för att se någon man älskar gå och lida det gör också ont. Fatima var bara en häst men för mig var hon allt.