Johaaaaana

I dag känner jag att jag har så mycket inom mig som vill ut. Så nu ska jag förlora mina känslor i ett blogginlägg. Så bli inte förvånade om det jag nu kommer skriva verkar lite luddigt, överdrivet eller lite konstigt. Det är tankar som måste ut. Måste rensa lite så jag kan ta in nya!

Jag har varit på så glatt humör idag. Kunderna trillar in på "Min Salong" och jag trivs verkligen där. Det är mysigt och super roligt. Hallandsposten var på besök idag och vi ska köra en annons ni Entré nästa månad. Det gäller att satsa, jag gillar att satsa. Som ni vet, är mit motto: "Vågar man så vinner man". Det är bara att slänga sig ut och testa sina vingar.
Jag jobbade bara förmiddagen på "Min Salong" idag, sen var det dags att åka till Torup och jobba med Linnea min kusin.

Jag blev så varm i hjärtat idag. Jag och Linnea skulle åka och rida, hon tar lektioner en gång i veckan i ett litet stall. Och hon var så duktig idag! Innan har hon varit rädd och försiktig men nu hade hon verkligen utvecklats och gått frammåt. Det var underbart att se henne sträcka på ryggen och visa att hon minsann hade blivit bättre. Tänk att så lite kan göra en så glad! Efter ridningen körde vi hem och bakade mums mums och sen sminkade jag henne, hon blev så söt så det var inte klokt. Att vara personlig assistent är ett job som verkligen ger en något. Det är underbart att få förgylla någons dag! Det gör mig varm i hjärtat.

När jag var i stallet så blev jag plötsligt ledsen och började tänka på hur mycket jag saknar att vara i stallet och saknar min Fatima. Jag både saknar och inte saknar det.
Stallet var min fristad. Här kunde jag slappna av och bara vara mig själv. Jag gillade att gå i smutsiga kläder och mocka skit. Jag gillade att få pyssla om Fatima och känna att någon verkliuegn behövde mig. jag fick så mycket kärlek tillbaka.
Samtidigt som jag gillade det tyckte jag att det var jobbigt iblad. Det tog så mkt tid och jag fick försaka många andra roliga saker jag ville göra. Men inte en enda sekund har jag ångrat mig för Fatima har lärt mig så otroligt mycket. Det viktigaste av allt som hon lärde mig var att aldrig ge upp, aldrig sluta kämpa. fatima har inte varit en lätt häst, ska ni veta. Hennes vilja var av stål och ibland fick hon för sig konstiga saker. Gud ska veta att jag har kämpat med den här hästen, jag har kämpat FÖR den här hästen. Jag har gråtit många tårar och svurit över henne, men skam den som ger sig. Fatima hade en period i några år då hon inte var trevlig att ha och göra med. Då ville jag egentligen bara slippa henne men eftersom jag visste att hon var en underbar häst så kämpade jag och tänkte "någon gång måste det vända" Det gjorde det också. Jag såg till att få hjälp och jag krigade på som en envis myra och allt blev så bra! Jag är så tacksam att jag har fått uppleva detta, det har gjort mig så stark. Det är nog svårt för någon annan att förstå detta men ni skulle bara veta.

Nu är det nog inte värt att jag skriver mer för antagligen har ni slutat läsa efter halva inlägget.

Skönt att få släppa ut lite tankar.